Lördag 14 maj.
Three peaks
Min mamma har alltid sagt till mig att ”klättra inte upp om du inte vet att du kan komma ner”. Ända sedan jag var liten har jag hört detta och ändå så lär jag mig inte. Idag stod Three peaks för utmaningen. En underbar hike men som jag förstod det klassad som en av världen farligaste hiker. Vi började med instälningen att blir det för svårt kan vi bara vända om. Problemet är ju bara det att upp kommer vi, men för varje svårighet man passerar, när man liksom känner sig riktigt glad över att vi klarade det så slås an av tanken att hur i helvete ska jag komma ner den vägen, för det finns bara en väg ner…
Three peaks är tre stycken toppar som man kan bestiga, från ettan kan man ta sig vidare till tvåan och från tvåan till trean. De är väldigt smala och väldigt höga. Vår ledare sa redan när hon pratade om den att detta är definitivt ingenting för dem men höjdskräck, men utsikten är fantastisk.
Dessutom hade det regnat där de senaste dagarna så ovanpå allt var det väldigt lerigt och halt. På sina ställen är det så pass brant att man måste ta hjälp av rep som finns uthängt, bara det att du har ingen säkerhetslina och pga. vädret och leran så var repen väldigt hala. Det var verkligen ett äventyr och precis som de senaste hikerna så var vi väldigt äckliga efter ett tag, dränkta i lera och blanka av svett.
Men upp till toppen kom vi! Vi valde att stanna på den första toppen då vi hade tagit det ganska lugnt och njutit av hiken så vi ville inte stressa oh vi var ganska nervösa för hur vi skulle komma ner. Men den tredje peaken såg väldigt lockande ut.
Utsikten var verkligen fantastisk och vi satt länge och beundrade den och tittade ner på området runt om oss. Toppen var inte större än att den rymde ca 10 personer och då var det ganska trångt.
Man märkte verkligen hur högt upp man var för helt plötsligt kom det ett moln svävandes och skymde utsikten för en stund.
Peak 2 till vänster och peak 3 till höger
Sen började vi äventyret neråt igen som nog var läskigare än upp. Men ner kom vi tillslut, alla helskinnade och leriga, dock var jag den ända i mitt sällskap som klarade mig ifrån en ofrivillig sittning i leran.
När vi kom till buss stoppet missade vi precis bussen till Waikiki och trötta och törstiga var det bara att sätta sig och vänta på att nästa buss skulle komma vilket kunde dröja ungefär en timme. Vi måste ha sett väldogt bedrövliga ut för efter ca 15 minuter stannar en bil med ett ungt par som undrar om vi vill ha skjut in till stan. De hade tidigare bott här ute och visste hur segt det är att vänta på bussen all evighet sa dem. Vi var bara 4 kvar då så överlyckliga tog vi chansen, dock med tanken att är dem skumma så är vi trots allt 4 så vi kan övermanna dem. Så vi trängde in oss i baksätet och fick skjuts hela vägen till Waikiki vilket kändes väldigt lyxigt.
På kvällen bstämde jag och Mia oss för att belöna oss med den goda sushin för att vi var så duktiga på hiken. Så vi gick till sushistället och njöt och unnade oss till och med en strawberry daquri.
När vi kom tillbaka till hotellet hade killarna lite öl kväll så vi joinade dem och hade en väldigt mysig kväll med väldigt skiftande musik. Allt från opera sång till ABBA till något danskt pop musik.
