Min Vardag

Lördag 21 maj

Polynesien culture centre

---

 

Idag fick vi tillfälle att vara lite kulturella, eller väldigt kulturella till och med, då färden gick mot Polynesien culture centre för de som var intresserade. Vi åkte inte dit förrän kl 13 så vi passade på att ta ett dopp i polen och göra lyxfrukost i form av pannkakor med nutella, banan och marshmallowcreme igen.

Sen var vi en tapper grupp som tog avfart medan de andra bestämde sig för att ta en hike istället. När vi kom dit började det med en intro show där de presenterade alla öarna i Polynesien på olika kanoter med olika danser osv.

Sedan kunde man gå runt till de olika öarna och de visade upp olika kulturella saker som var specifika för just den ön. Vi började med en kanot tur så man fick en överblick av området och de berättade var de olika öarna var.

Sen gick vi till Tahiti där vi fick se en bröllopsceremoni, sedan fortsatte vi till Tonga där de hade en musikföreställning på en scen och ville ha upp 3 frivilliga från publiken, det blev en man från Utah, en kille från Kalifornien och en man från Korea. Denna kombination blev otroligt rolig då mannen från Utah inte hade några problem med att bjuda på sig själv, killen från Kalifornien var rätt bra på att hänga på med och gubben från Korea fattade ingenting vilket blev väldigt roligt. Och när killen som hade showen i slutet ville göra en high five med honom så trodde han att han skulle vinka till någon.

Vi skrattade så vi grät allihopa och det var alla pengar värda bara att få sett det.

 

Utah guy

 

Korea guy

 

När showen var slut gick vi vidare till Fiji och sen Hawaii där vi fick se hula dans och lyssna på musik.

 

Sen var det dags för bufffe, där fanns ganska mycket att välja mellan och mätta blev vi. På kvällen var det dags för den stora showen med eld och dans och annat spännande. Det var en ganska lång show på 2 timmar men de var väldigt duktiga och berättade en historia men som involverade alla öarna.

Sen var klockan mycket och alla trötta och vi åkte tillbaka till hotellet.

---

 

 

Lördag 14 maj.

Three peaks

---

 

Min mamma har alltid sagt till mig att ”klättra inte upp om du inte vet att du kan komma ner”. Ända sedan jag var liten har jag hört detta och ändå så lär jag mig inte. Idag stod Three peaks för utmaningen. En underbar hike men som jag förstod det klassad som en av världen farligaste hiker. Vi började med instälningen att blir det för svårt kan vi bara vända om. Problemet är ju bara det att upp kommer vi, men för varje svårighet man passerar, när man liksom känner sig riktigt glad över att vi klarade det så slås an av tanken att hur i helvete ska jag komma ner den vägen, för det finns bara en väg ner…

Three peaks är tre stycken toppar som man kan bestiga, från ettan kan man ta sig vidare till tvåan och från tvåan till trean. De är väldigt smala och väldigt höga. Vår ledare sa redan när hon pratade om den att detta är definitivt ingenting för dem men höjdskräck, men utsikten är fantastisk.

 

Dessutom hade det regnat där de senaste dagarna så ovanpå allt var det väldigt lerigt och halt. På sina ställen är det så pass brant att man måste ta hjälp av rep som finns uthängt, bara det att du har ingen säkerhetslina och pga. vädret och leran så var repen väldigt hala. Det var verkligen ett äventyr och precis som de senaste hikerna så var vi väldigt äckliga efter ett tag, dränkta i lera och blanka av svett.

Men upp till toppen kom vi! Vi valde att stanna på den första toppen då vi hade tagit det ganska lugnt och njutit av hiken så vi ville inte stressa oh vi var ganska nervösa för hur vi skulle komma ner. Men den tredje peaken såg väldigt lockande ut.

 

Utsikten var verkligen fantastisk och vi satt länge och beundrade den och tittade ner på området runt om oss. Toppen var inte större än att den rymde ca 10 personer och då var det ganska trångt.

Man märkte verkligen hur högt upp man var för helt plötsligt kom det ett moln svävandes och skymde utsikten för en stund.

 

Sen började vi äventyret neråt igen som nog var läskigare än upp. Men ner kom vi tillslut, alla helskinnade och leriga, dock var jag den ända i mitt sällskap som klarade mig ifrån en ofrivillig sittning i leran.

 

När vi kom till buss stoppet missade vi precis bussen till Waikiki och trötta och törstiga var det bara att sätta sig och vänta på att nästa buss skulle komma vilket kunde dröja ungefär en timme. Vi måste ha sett väldogt bedrövliga ut för efter ca 15 minuter stannar en bil med ett ungt par som undrar om vi vill ha skjut in till stan. De hade tidigare bott här ute och visste hur segt det är att vänta på bussen all evighet sa dem. Vi var bara 4 kvar då så överlyckliga tog vi chansen, dock med tanken att är dem skumma så är vi trots allt 4 så vi kan övermanna dem. Så vi trängde in oss i baksätet och fick skjuts hela vägen till Waikiki vilket kändes väldigt lyxigt.

 

 

På kvällen bstämde jag och Mia oss för att belöna oss med den goda sushin för att vi var så duktiga på hiken. Så vi gick till sushistället och njöt och unnade oss till och med en strawberry daquri.

När vi kom tillbaka till hotellet hade killarna lite öl kväll så vi joinade dem och hade en väldigt mysig kväll med väldigt skiftande musik. Allt från opera sång till ABBA till något danskt pop musik.

 

---

 

Onsdag 4 maj.

Pearl Harbor

---

 

Idag var det äntligen dags för oss att besöka Pearl Harbor med vår lärare Robbert. Robert har gjort detta tusen gånger och han tröttnar aldrig säger han, han älskar Pearl Harbor.

Vi började med att besöka de två museer som finns där, det första heter Road to war, och det andra heter Attack. Robbert kunde i princip guida oss igenom båda museerna eftersom han vet så mycket om det. Vilket verkligen var toppen för an hade inte riktigt vetat var man skulle börja om man var där själv. Robbert sa att filmen Pearl Harbor är väldigt välgjord och att det är mycket ur den som stämmer överens med verkligheten. Där är en hel del folk som blir presenterade som man vet har funnit och vad de gjorde. B.la. Doris Miller.

När vi kände oss klara med museerna fick vi se en film om vad som hände när Japan attackerade Pearl Harbor. Detta var innan vi skulle ta båten ut till USS Arizona memorial.

I filmen berättade de bl.a. att japan attackerade med 350 plan. USA lyckades få upp 14 i luften och skjuta ner 29 av dem. Men Robbert sa också att många av USA:s plan fick åka ner igen då de blev skjutna på av sina egna från marken som bara siktade på planen och p.g.a. av rök från explosionerna och branden så var det inte så lätt att se.

Sen fick vi åka över till USS Arizona memorial. Det var verkligen ett vackert memorial. Man kunde se båten under oss och vissa delar stack upp ovanför vattenytan. Det läcker fortfarande ut olja från båten, men det är så lite så det är inget som skadar naturen där och man är rädd för att man får ett större läckage om man försöker bärga det. Men det innebär att man hela tiden kan se små oljedroppar som kommer upp till vattenytan och bildar ringar vilket är ganska vackert.

 

 

 

Inne i Arizona memorial finns ett litet ”avskilt” rum, på väggen där finns namnen av alla de 1.177 människor som miste livet då USS Arizona blev bombat och sjönk på mindre än 9 minuter. Dessa 1.177 personer är fortfarande kvar inne i Arizona och vilade alltså rakt under oss. Där fanns också namn på de som överlevde men som när de dog senare har valt att bli begravda tillsammans med sina kamrater på Arizona. På väggarna finns ett konstverk som kallas ”The three of life”. Det är en konstig känsla att veta att alla de som förlorade livet fortfarande är kvar inne i båten som vi är ovanför.

 

 

 

När vi kom tillbaka från Arizona memorial så avslutade vi med Robbert och de som ville kunde åka och titta på USS Missouri. När vi tittade runt så satt det en man utanför souvenir shoppen som hette Robbert Lee och han var ett vittne till hela Pearl Harbor attacken. Jag fick äran att prata en del med honom för det var ingen annan där just då. Han var 20 år när det hände och huset han bodde i låg 1 mile, dvs ca 3 km från skeppet Arizona, så väldigt nära. När Arizona blev träffad och det blev en väldigt stor smäll eftersom bomben träffade där all ammunition var så det blev en väldigt stor explosion så kunde han känna tryckvågen från den. Sedan hjälpte han till att få folk till sjukhuset och åkte med ambulanserna. Han gick med i armen senare och deltog i andra världskriget.

Han är en av 5 som fortfarande lever som upplevde Pearl Harbor och jag är väldigt glad att jag fick äran att träffa honom och även prata med honom.

I år, den 7 december, är det 75 år sedan attacken på Pearl Harbor ägde rum.

 

U.S.S Missouri.

Sedan åkte vi ut till U.S.S Missouri och fick titta på båten. Den var också med i andra världskriget men var i New York för reperation när Pearl Harbor var attackerat. Men vi kunde se hur skeppen såg ut för detta var byggt på samma sätt som Arizona och Oklahoma m.m. Vi kunde i pincip gå runt som vi ville på skeppet. Det var verkligen enormt och vi spenderade mer än 1 timme bara på att gå runt och vi tappade bort varandra totalt. Det var spännande att se hur det faktiskt såg ut och man fick en annan inblick i hur det var på skeppet. Detta var även skeppet som användes när Japan gav upp.

 

---

 

Onsdag 27 april

Tidig morgon, sen kväll

---

 

Så idag gick jag faktiskt upp kl. 05:45 och följde ed Mia ut på en löprunda. Behöver jag säga att jag är väldigt nöjd med mig själv. Men jag känner verkligen att jag inte rör mig lika mycket som jag brukar hemma. Vi har ju riktigt tuffa hiker ibland och det är sjukt nice (efteråt) men den dagliga motionen är inte densamma, men det är svårt att ersätta de timmar man lägger i stallet och promenaderna man går med Rally. Plus att jag tycker det är så otroligt tråkigt att springa. Men om man kan göra det utmed Waikiki beach kanske det inte är så farligt ändå. Vi valde att köra intervaller idag, dels för att det är ett snabbt sätt att komma i form och man behöver inte göra det lika länge heller. Så vi löpte snabbt i 1 min och gick sedan i 30 sec och sedan snabbt i 1 min igen så gjorde vi detta 5 rep utmed stranden. Vi var verkligen helt slut efteråt och jag gick ut lite väl hårt i början tror jag. Sen gick vi ner till stranden, tog av oss skorna, och gick i strandkanten hela vägen tillbaka. Stranden var i princip helt tom, en konstig syn med tanke på hur otroligt mycket folk där alltid är annars men väldigt fridfullt.

Även när vi var tvungna att gå på gatan var det inga problem att gå barfota, ännu en gång, det är så otroligt rent här! Inget glassplitter, inget skärp inte ens en liten sten som kunde göra ont att trampa på.

Sen var det dags att åka till skolan. Idag redovisade vi de ”arbeten” vi gjort, min grupp hade Hawaii öarna. Det var roliga arbeten då man lärde sig mycket och spännande saker om Hawaii. Vi tittade även en del på typiska hawaiianska instrument som kokosnötter.

Efter skolan körde vi ännu en eftermiddag på stranden. Man kan aldrig riktigt tröttna på det. Super härligt, nästan för varmt till och med men havet svalkar skönt. Några gick och grillade, men jag skippade det, passade på att ha lite egentid plus att vi hade mat hemma, får börja hålla lite i pengarna då jag redan har gjort av med betydligt mer än jag trodde. Men vi har haft många fantastiska upplevelser som jag absolut inte hade velat vara utan. Men framförallt maten här är väldigt dyr så man får tänka en extra gång med vad man väljer att köpa.

På kvällen tog vi en kvällspromenad längst Waikiki och gick ut på en stenbrygga i vattnet där man hade fantastisk utsikt över Waikiki.

 

 

---

 

South point

---

 

 

Koko head trail

Fy fan!! Detta kan vara det jobbigaste jag gjort! 1038 ”trappsteg” rakt upp. Så Koko head är en av vulkanerna på Oahu, faktum är att när vi tillslut hade nått toppen så kunde vi ”titta ner” på Diamond head. Det är bara sjukt. Trailen är ett gammalt tågspår så det är ju ina lätta trappsteg upp heller, vet inte om man ens kan kalla det trappsteg, jobbigt är det i alla fall. Jag var sjukt taggad eftersom många sagt att utsikten är så fin osv. Mette hade sagt att det är lite jobbigt men det är lugnt. Och våra lärare har berättat att några av studenterna på HPU brukar löpträna upp för kokohead trail på 12 min. Jag tänkte att jag skulle gå hela vägen utan någon paus men att ta det i mitt eget tempo så man inte bli stressad av att andra marscherar på. Jag trodde på riktigt att jag skulle kräkas efter bara en liten bit. Det var så jävla jobbigt, och det lutade i princip rakt upp och ”trappstegen” var så ojämna och vissa var sjukt höga och sanden var hal så man gled hela tiden och solen var så fruktansvärt varm och det fanns ingen skugga någonstans. Ungefär 30 grader har vi haft här idag och på trailen är det höga buskar på bägge sidor så det fläktar inte ens! Det går inte att föreställa sig hur jobbigt detta var!

 

Djupa frågor på trailen.

 

Denna bilden är tagen på vägen ner för jag va verkligen inte såhär glad på vägen upp kan jag ju säga….

 

 

Detta beskriver nog mer känslan på vägen upp, bjuder på den….

Har nog aldrig svettats såhär mycket.

 

Jag var inte ens säker på om jag skulle klara det till toppen. Men det gjorde vi, allihop! När vi kom upp välkomnades vi av applåder från våra kompisar i gruppen samt Rocky musiken så spelades på repeat.

 

 

Utsikten från toppen var verkligen vacker, på ena sidan hade du utsikt över staden och på andra sidan var det enastående natur.

 

 

 

 

 

 

---

 

 

Hanauma Bay

När vi äntligen kom ner igen från Koko head så styrde vi stegen mot Hanouma bay. En väldigt fin strand med massor av havsliv. Normalt sett kostar det inträde där men eftersom vi har våra studentkort från HPU så kommer vi in gratis. Innan du får gå ner till stranden måste man se en film på 7 min om djuren och naturen och hur vi kan skydda dem. T.ex att man inte får mata dem eller röra dem osv. Sen fick vi gå ner till stranden. Många var så trötta efter hiken att vi inte hade mycket energi kvar till att snorkla och man behövde simma ganska långt ut för att se fiskarna och det var mycket vågor idag. Så vi planerar att åka tillbaka en annan dag också och undersöka snorklingen mer ordentligt.

Utsikten från Hanauma bay med Koko head i bakrunden.

Vi fick även se två lifeguards in action, som tur var inget allvarligt och allt gick bra.

 

---

 

När vi kom tillbaka till hotellet gick jag, Rikke och Mia ut och åt, hittade en liten vrå med food trucks och livemusik.

Sen gick vi vidare ner mot stranden för att ta en drink, vi tajmade det perfekt med fyrverkerierna eftersom idag är det Aloha friday.

---